Meny
Med hjälp av beskrivningar från Nationalencyklopedin och Svensk ordbok kunde Högsta förvaltningsdomstolen dra slutsatsen att ett skogsförvärv utgjorde ett rationaliseringsförvärv i inkomstskattelagens mening. Att den tidigare brukningsenheten redan tidigare kunde brukas på ett rationellt sätt ändrade inte bedömningen.
Den som avyttrar skog på en lantbruksfastighet har rätt till skogsavdrag, se Skogsavdrag i Faktabanken. Huvudregeln för enskilda näringsidkare är att avdrag får göras med högst 50% av den avdragsgrundande skogsintäkten.
Om en skogsfastighet har köpts in som ett led i skogsbrukets yttre rationalisering (rationaliseringsförvärv) får skogsavdrag göras med 100% av den avdragsgrundande skogsintäkten.
För att det ska vara fråga om ett rationaliseringsförvärv av en skogsfastighet ställer Skatteverket vissa villkor, bland annat att den tidigare ägda fastigheten inte redan får vara en rationell brukningsenhet. En brukningsenhet på 400 hektar skogsmark eller mer anses vara rationell enligt Skatteverket.
Anton ägde skogsfastigheter på drygt 1 800 hektar. Under 2019 förvärvade Anton ytterligare två skogsfastigheter på 1 800 hektar som låg i anslutning till hans tidigare fastighet. Därmed bildades en sammanhållen brukningsenhet på drygt 3 600 hektar.
I sin inkomstdeklaration för 2019 gjorde Anton skogsavdrag enligt reglerna om rationaliseringsförvärv. Skatteverket ansåg dock att det inte var ett rationaliseringsförvärv och nekade avdraget. Storleken på skogsfastigheten som Anton ägde innan förvärvet var enligt Skatteverket redan tillräckligt stor för att möjliggöra ett rationellt skogsbruk. En utökning av arealen leder inte till att brukningsenheten kunde brukas mer rationellt.
Anton överklagade beslutet och menade att förvärven var ett led i skogsbrukets yttre rationalisering. Skogsmaskiner och arbetslag kan användas mer kostnadseffektivt och virkestransporter och markberedning genomförs på ett mer rationellt sätt. Till stöd för dessa uppgifter hade han även ett intyg från en skogsmästare.
Både förvaltningsrätten och kammarrätten gick dock på Skatteverkets linje, men fallet fick prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som nu har avgjort frågan.
Frågan i målet var alltså vad som avses med rationaliseringsförvärv enligt inkomstskattelagen.
HFD började med att klargöra att de inte ifrågasätter att förvärvet av skogsmarken har inneburit stordriftsfördelar och att skogsbruket kan drivas på ett mer rationellt sätt. Frågan var om förvärvet kan anses vara ett led i skogsbrukets yttre rationalisering. Det som står i lagtext och förarbeten ger inte tillräcklig vägledning i frågan.
I brist på närmare vägledning hänvisade HFD till hur ordet rationalisering är beskriven i Nationalencyklopedin och Svensk ordbok. Där står det att rationalisering är en samlingsterm för åtgärder som sätts in för att effektivisera en verksamhet, antingen genom att producera mer med givna resurser eller genom att minska resursåtgången till ett givet resultat. Det beskrivs också som en organisation av något på ett mer arbetsbesparande sätt.
Dessa beskrivningar kan enligt HFD ligga till grund för bedömningen och de överensstämmer med de effektiviseringsvinster som Anton har redogjort för. Förvärvet leder till effektiviseringar och kostnadsbesparingar, bland annat genom att maskiner och arbetslag kan användas mer kostnadseffektivt.
Antons förvärv får därmed anses vara ett rationaliseringsförvärv i inkomstskattelagens mening. Den omständigheten att den tidigare brukningsenheten redan var tillräckligt stor för att kunna brukas på ett rationellt sätt ändrar inte bedömningen.
Högsta förvaltningsdomstolen 1087-23